Trängtruppernas tillkomst
1875 års trängkommitté lade i sitt betänkande 1877 grunden för trängväsendets krigs- och fredsorganisation.
Kommittén utgick från att Sveriges landstridskrafter bestod av sex större självständiga truppenheter, s k arméfördelningar, som var för sig borde mobiliseras från ett bestämt område av landet.
Kommitténs förslag innebar uppsättning i fred av en trängbataljon till vardera arméfördelning.
Kommitténs antaganden utgick från att landet måste vara berett på möjligheten av ett anfall från antingen öster eller söder. Ett anfall från öster borde förutsättas träffa Uppland, Södermanland eller Östergötland, ett anfall från söder Bohuslän och Västergötland.
Ett sådant antagande uteslöt ingalunda att även andra landskap skulle kunna hotas av anfall. Men målet för sådana angrepp kunde då enbart vara erövningen av det område där landstigningen skett, inte ett snabbt krossande av Sveriges alla resurser. Ett anfall på t ex Norrland eller Skåne kunde enligt kommitténs tankegång aldrig vara ett huvudanfall.
Norrland hotades främst från öster (Tsardömet Ryssland med Storfurstendömet Finland). Sverige - Norge var förenat i union. Norra stambanan slutade i Sollefteå. Järnvägsförbindelse med Norge över Storlien möjliggjorde tillförsel av förnödenheter från väster. Goda landsvägsförbindelser fanns utbyggda från Ångermanälven, som var segelbar upp till Sollefteå, från Sundsvall, Hudiksvall och Söderhamn till det inre av Jämtland. Den fruktbara trakten av Östersund, som skyddades av de starka passen vid Revsundssjön, utgjorde den givna basen för försvaret. Den VI armé-fördelningen, med högkvarter i Östersund, var avdelad för Norrlands försvar.
Som framgår ovan uppstod det en viss dragkamp mellan kommunerna Östersund och Sollefteå om stationeringen av det nya trängförbandet i Norrland.
Slutresultatet blev att Östersund fick Norrlandsartilleriet (A4) och Sollefteå Norrlandsträngen (T3).